Snö igen

Jag har ingen bil, så jag behöver inte skrapa rutor imorgon. Eller köra i eventuell halka. Nu ser det ju rätt blaskigt ut, men jag fick syn på det samtidigt som de sista tonerna av Terra Nova-musiken spelades, och det betyder att snön är goda nyheter. Inte vet jag. Någonstans här finns det eventuellt logik.

Imorgon ska jag jobba. Det kommer att gå bra. Jag är ju SuperVidde.

Jag har haft mobilen avstängd. För att jag höll på att gå sönder om den var på. Jag hade egentligen tänkt stanna i Stockholm lite längre, men jag behövde bara vara. Ensam.

Nu har jag varit det. Jag har inte fått något vettigt gjort alls, men det var inte meningen heller. Jag har varit för mig själv. Alltså, varit till för mig själv. Ibland känner jag att språket inte räcker till alls för att säga det jag vill få fram.

Och kanske är det en konst att förmedla det som ska sägas, och kanske går det inte att stressa fram det. Och kanske ska jag acceptera att språket är något man jobbar med hela tiden, eller låter förfalla. Kanske är det inte en reflektion av min icke existerande förträfflighet att mitt språk är otillräckligt, utan kanske är det helt enkelt så att jag trott att jag kunnat och därför skitit i att anstränga mig. Länge.

Kanske är det inte bara språket det gäller. Kanske är det så att jag har varit så fantastiskt skitbra på saker innan så att jag har glömt hur jag tog mig dit. Och när det inte går lika lätt längre har jag trott att jag ”tappat det” eller liknande och blivit deprimerad.

Kanske har den eventuella guden som gör att det blir snö varje vinter gjort likadant. Det var så lätt förr om åren, så det behöver man inte anstränga sig för att fixa? Och så blir det bara blask av alltihop.

Nu ska jag gå och sova innan jag snor in mig i någon krånglig metafor.

Flattr this!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *