Snart helt slut

Snart är det inte mer kvar av 2011. 2011 skulle ju bli så mycket bättre än 2010... Jag vet inte det, jag. [caption id="attachment_8210" align="alignleft" width="190" caption="Året snart slut... SLUT! FÄRDIGT! Google har visst en annan uppfattning om ordets betydelse..."][/caption] Jag har tänkt göra en sammanfattning av 2011, men jag tror jag väntar tills hon är borta helt. 2011 alltså. Det känns som att 2011 var av honkön... Julen tog verkligen musten ur mig. Kanske var det för att jag inte drack någon must, knappt alls. Något glas hemma hos far min tror jag var allt. Jag gillar inte att dricka läsk längre, och must kändes inte som ett vettigt undantag. Men i alla fall så har jag materiellt och allt sånt haft en riktigt bra jul. Jag fick massvis med underbara julklappar, och folk har verkligen ansträngt sig för att jag ska ha det bra. Ingen har lagt några krav på mig och försökt underlätta på alla sätt de kan. Men nu funkar ju inte jag så att jag bara kan släppa alla krav bara för att de inte finns där. Och hur som helst så var kravet att vara där och inte skrika folk rätt i ansiktet för att jag mådde helt omotiverat dåligt ett väldigt tungt krav. För mig. Hm, det är nu inte helt omotiverat, men det var ju i alla fall inte på grund av någon där, tror jag. Dagen efter min reiki grät jag en massa. Reikin såg till att portarna öppnades, och pojkvännen talade om för mig varför jag grät. För jag har gnällt om saker hela hösten, och han har lyssnat. Och förstått. Och han lyssnar och förstår fortfarande. Och är där för mig, och förväntar sig inte att jag ska le när jag inte är glad. Och jag gråter för att jag blir så rörd av att ha den enorma turen att ha honom i mitt liv. Och för att jag inte kan förklara för någon att det inte är så att han får mig att må dåligt, utan att han får mig att släppa ut en massa skrot för att jag inte behöver dölja något för honom. Jag vill bara bli klar med det. Samtidigt som jag är rädd för att jag ska häva ur mig allt skrot och fortfarande inte vara nöjd. Fortfarande inte må bra. Fortfarande bara vilja gömma mig under täcket och slippa förklara mig. Min rygg har försökt döda mig idag. Göran gjorde någon antydning som jag tolkade som att ryggen inte blir bättre av att jag mår dåligt. TOQig har sagt att man kan må psykiskt dåligt av smärta, och jag har ju alltid ont i olika grader... Så då är ju bara mysteriet detta; mår jag dåligt för att jag har ont, eller har jag ont för att jag mår dåligt? Nu sitter jag under en vetekudde och vill inte släppa taget. Den gör allt bättre. Men den tynger, och Vidde är trött. Det krävs förresten mindre och mindre för att tippa omkull mig. Igår ringde Überdarling och undrade om vi kunde ses. Och jag hade ju pojkvännen och underbara wii och hade inte lust att försöka boka upp hela 2012 innan det ens börjat. Och så kom det dåliga samvetet. Jag skulle ju fira nyår med Überdarling. Men jag vågade inte åka nånstans jag aldrig varit när jag är så vilse här där jag hittar. Så jag sa nej, och han har försökt träffa mig hela december och december har inte velat släppa taget om mig. Det har varit underbara resor, överraskningsbröllop och sammanbrott över gläntade garderobsdörrar och traditionell skink-lagning och ja, jul... I mellandagarna fanns en liten andningspaus med pojkvännen innan hela cirkusen hotar att börja igen. Überdarling tyckte att jag haft två veckors semester. Va? Vardå? När fanns det så mycket tid? Ja, jo... tittar man i kalenderna där jag inte orkat skriva in allt så kanske det ser ut så... Jag kanske borde åtgärda det. I alla fall så fick jag grymt dåligt samvete över att inte ha fått plats med en så viktig person på en hel månad. Och så orkade jag inte hålla upp wii-kontrollen längre. Och så fick pojkvännen tala om för mig att jag varit väldigt upptagen och inte dissat folk med flit. Till slut gick det att spela igen. Städa får jag göra nästa år, kanske. Det gick i alla fall inte att göra det nu, och det blir liksom bara jättestökigt fort och fint igen långsamt. Nu är snart detta året över och vi får ett nytt år som vi kan stycka ner i små bitar och fylla med... vad vi vill. Jag funderar på att ge nyårslöfte att inte fylla 2012 med så mycket. Men jag behöver ju ett mätbart mål, så att jag kan göra grafer och se hur hårt jag failar och... nej, vänta! Det här blev ju inte bra... *funderar*

Snart är det inte mer kvar av 2011. 2011 skulle ju bli sÃ¥ mycket bättre än 2010… Jag vet inte det, jag.

Året snart slut... SLUT! FÄRDIGT! Google har visst en annan uppfattning om ordets betydelse...

Jag har tänkt göra en sammanfattning av 2011, men jag tror jag väntar tills hon är borta helt. 2011 alltsÃ¥. Det känns som att 2011 var av honkön…

Julen tog verkligen musten ur mig. Kanske var det för att jag inte drack någon must, knappt alls. Något glas hemma hos far min tror jag var allt. Jag gillar inte att dricka läsk längre, och must kändes inte som ett vettigt undantag.

Men i alla fall så har jag materiellt och allt sånt haft en riktigt bra jul. Jag fick massvis med underbara julklappar, och folk har verkligen ansträngt sig för att jag ska ha det bra. Ingen har lagt några krav på mig och försökt underlätta på alla sätt de kan.

Men nu funkar ju inte jag så att jag bara kan släppa alla krav bara för att de inte finns där. Och hur som helst så var kravet att vara där och inte skrika folk rätt i ansiktet för att jag mådde helt omotiverat dåligt ett väldigt tungt krav. För mig.

Hm, det är nu inte helt omotiverat, men det var ju i alla fall inte på grund av någon där, tror jag.

Dagen efter min reiki grät jag en massa. Reikin såg till att portarna öppnades, och pojkvännen talade om för mig varför jag grät. För jag har gnällt om saker hela hösten, och han har lyssnat. Och förstått. Och han lyssnar och förstår fortfarande. Och är där för mig, och förväntar sig inte att jag ska le när jag inte är glad. Och jag gråter för att jag blir så rörd av att ha den enorma turen att ha honom i mitt liv. Och för att jag inte kan förklara för någon att det inte är så att han får mig att må dåligt, utan att han får mig att släppa ut en massa skrot för att jag inte behöver dölja något för honom.

Jag vill bara bli klar med det. Samtidigt som jag är rädd för att jag ska häva ur mig allt skrot och fortfarande inte vara nöjd. Fortfarande inte må bra. Fortfarande bara vilja gömma mig under täcket och slippa förklara mig.

Min rygg har försökt döda mig idag. Göran gjorde nÃ¥gon antydning som jag tolkade som att ryggen inte blir bättre av att jag mÃ¥r dÃ¥ligt. TOQig har sagt att man kan mÃ¥ psykiskt dÃ¥ligt av smärta, och jag har ju alltid ont i olika grader… SÃ¥ dÃ¥ är ju bara mysteriet detta; mÃ¥r jag dÃ¥ligt för att jag har ont, eller har jag ont för att jag mÃ¥r dÃ¥ligt?

Nu sitter jag under en vetekudde och vill inte släppa taget. Den gör allt bättre. Men den tynger, och Vidde är trött.

Det krävs förresten mindre och mindre för att tippa omkull mig. IgÃ¥r ringde Ãœberdarling och undrade om vi kunde ses. Och jag hade ju pojkvännen och underbara wii och hade inte lust att försöka boka upp hela 2012 innan det ens börjat. Och sÃ¥ kom det dÃ¥liga samvetet. Jag skulle ju fira nyÃ¥r med Ãœberdarling. Men jag vÃ¥gade inte Ã¥ka nÃ¥nstans jag aldrig varit när jag är sÃ¥ vilse här där jag hittar. SÃ¥ jag sa nej, och han har försökt träffa mig hela december och december har inte velat släppa taget om mig. Det har varit underbara resor, överraskningsbröllop och sammanbrott över gläntade garderobsdörrar och traditionell skink-lagning och ja, jul… I mellandagarna fanns en liten andningspaus med pojkvännen innan hela cirkusen hotar att börja igen.

Ãœberdarling tyckte att jag haft tvÃ¥ veckors semester. Va? VardÃ¥? När fanns det sÃ¥ mycket tid? Ja, jo… tittar man i kalenderna där jag inte orkat skriva in allt sÃ¥ kanske det ser ut sÃ¥… Jag kanske borde Ã¥tgärda det.

I alla fall så fick jag grymt dåligt samvete över att inte ha fått plats med en så viktig person på en hel månad. Och så orkade jag inte hålla upp wii-kontrollen längre. Och så fick pojkvännen tala om för mig att jag varit väldigt upptagen och inte dissat folk med flit. Till slut gick det att spela igen. Städa får jag göra nästa år, kanske. Det gick i alla fall inte att göra det nu, och det blir liksom bara jättestökigt fort och fint igen långsamt.

Nu är snart detta Ã¥ret över och vi fÃ¥r ett nytt Ã¥r som vi kan stycka ner i smÃ¥ bitar och fylla med… vad vi vill.

Jag funderar pÃ¥ att ge nyÃ¥rslöfte att inte fylla 2012 med sÃ¥ mycket. Men jag behöver ju ett mätbart mÃ¥l, sÃ¥ att jag kan göra grafer och se hur hÃ¥rt jag failar och… nej, vänta! Det här blev ju inte bra… *funderar*