När Bodström inte vill kissa spekuleras det hej vilt om varför. Vissa dömer honom och andra försvarar hans rätt att avstå.

På Kantzowska gymnasiet i Hallstahammar är man tydligen automatiskt skyldig tills motsatsen bevisats om man inte vill kissa.

Det får mig att må illa att sådana misstag görs. Och att så få reagerar. Och att så många tycker att det är helt och hållet värt det att sälja sin integritet och sin värdighet för att komma åt några som man antagligen ändå kunnat hitta om man hållit sig till att testa bara de som väcker en misstanke.

Retoriken som används är också ganska typisk för vår tid känns det som, om jag får lov att fortsätta vara cynisk. Motsägelser, “för din trygghets skull” och så vidare.

Något som talade direkt till mig var detta:

Jag var nämligen ofta trött i skolan. Jag sover inte på nätterna, utan är uppe och grubblar över saker. Det gör att jag lätt kan bli disträ på dagarna. Min egen mamma frågade om jag knarkade vid ett tillfälle och framkallade ett storbråk.

Jag hade nämligen sällan känt mig så kränkt, så misstänkliggjord som då. Genom att fråga visade hon att hon inte litade på mig. Inte på att jag gjorde rätt, och inte på att jag talade sanning. Hade hon tvingat mig kissa i en kopp framför en annan människa hade jag aldrig förlåtit henne.

Men i den tid vi nu lever i, 15 år senare, då är det bara bra? Är det nu jag ska skaka på huvudet och prata om “dagens ungdomar”?

Nej, det känns inte rätt. Men hur ska man förklara för dem att de lever i något jag hade betraktat som en mardröm?

Det känns i alla fall bra att jag har röstat på Piratpartiet redan. Det effektivaste sättet att vända utvecklingen är att rösta in Piratpartiet i riksdagen. Annars får vi väl hojta och bråka utanför riksdagen i fyra år till. Jadå. Det kommer vi att göra oavsett!