Opassande skriver om den där nervositeten som “vuxna” har kring datorspel. Att man ses som beroende om man spelar mycket, men om man inte gör det via datorn, utan genom att träffas och spela brädspel är det minsann fritt fram, av någon anledning. Trots att det ofta finns mer utrymme för snack om annat när man låter datorn räkna, har jag tänkt på.

Tonåringen smiter så iväg från middagen med föräldrarnas vänner för att umgås med sina egna vänner. Osocialt? Ja, faktiskt.

När jag var liten (hör nu på mig, jag har ju snart uppnått en respektfull ålder, tror jag) gick det inte att göra så. Om jag ville meddela mig med mina kompisar var jag tvungen att ringa en (1) av dem. Det skulle ju ha varit oerhört ohyffsat när mina päron skaffat en fin middag med bekantingar.

Så där fick man sitta och lära sig etikett och lyssna på samtal som inte var intressanta för en tonåring. Och flikade man in något var man ju så naiv, så…

Men jag tror nog att det var nyttigt.

Och det finns ju en annan aspekt också. Långtråkigt. Har ungdomar tråkigt numera? Själv hinner jag ju inte roa mig med allt jag skulle vilja. Och det är ju när man har tråkigt som man blir tvungen att själv hitta på saker. Utveckla sin fantasi och whatnot.

Jag tror att det finns en oro för att den här delen i utvecklingen missas av “dagens ungdomar”.

Men bara för att kreativiteten finns på nätet är den inte oväsentlig. Det finns så mycket musik, bilder och allt möjligt annat som folk skapat när spelen blivit tråkiga. Gå ut på nätet och kolla, vet jag! Det sjuder av liv på internet.