Wieder gehen

Jag antar att någon gång måste jag gå vidare. Jag arbetar med att kunna acceptera det hela. Och kanske är en del i det att skriva ett inlägg efter det förra här på bloggen. Men att gå vidare kommer aldrig att betyda att glömma. Jag vill minnas min Åzkar och all glädje han gav mig. Och alla värmande kommentarer tyder på att han rört vid många i sitt alltför korta liv. Det får mig att le när jag tänker på det. Ett sorgset leende, men ändå ett leende.

En sak har jag lärt mig av allt detta. När någon man tyckt om gått bort vill man behålla minnet av den genom att fortsätta prata om den. Glada minnen gör inte ont. Eller jo, lite därför att man vet att man inte kommer få mer av det glada. Inte av just den personen. Men att inte prata om det som varit vore som att förneka att det hänt. Och det är det sista man vill.

När man hör att någon förlorat någon tänker man lätt hänt att man inte får säga något som påminner personen om förlusten. Men man måste minnas. Man måste minnas förlusten för att annars glömmer man att man hade något att förlora.

Alla klockor i mitt huvud gick som sagt sönder när jag fick beskedet om Åzkar. Och sedan dess har jag inte förmått vända dygnet rätt. Det gör att jag blir deppig för att det är mörkt hela tiden. Det känns som att detta nyår kommer bli likadant som för två år sedan, humörmässigt. Då hade jag varit ledsen så mycket att jag inte ens orkade bry mig om att massor med människor dött i Asien (efter att jag kollat att ingen jag kände var där). På nyårsafton släppte det, för det är något magiskt med ett nytt år. Nya möjligheter och en massa ångest som inte lyckas ta sig vidare i tiden utan blir kvar i det gamla året.

Kanske ska jag ge samma nyårslöften nu som då? Då lovade jag att festa mer och leva gladare och mindre sunt. Jag höll det, och mådde bättre. Jag vet, jag är tvärt om.

Saknar Åzkar…