Jag sitter här och känner att jag har latat mig alldeles för mycket idag igen. Inte fått något vettigt gjort. Men jag har faktiskt;
- satt igång en tvättmaskin
- klippt nästan hela gräsmattan (var tvungen att lämna över de sista 7 minuterna till Micke, för jag fick blåsor på alla tummarna)
- hängt upp tvätt
- satt igång en till tvättmaskin
- vikt ihop den torra tvätten från häromsistens
- hängt upp mera tvätt
- och så har jag plockat runt i huset lite medan jag lyssnat på ljudbok
En god nyhet har jag fått också! Vi ska till Boden på måndag och prata med arbetsförmedlare om vårt företag. Så det kanske äntligen kan bli dags att söka f-skatt! Det har känts så frustrerande att inte komma någonstans nu när vi äntligen fått ordning på de flesta siffror. Det har skrivits budget och kalkulerats. Det var inte många siffror som behövdes, men man vill ju undersöka halvordentligt iaf så att det finns någon förankring i verkligheten.
Pappa och Tiap åkte hem igår morse. Tråkigt att de inte kunde stanna längre, tyckte jag. I förrgår ville pappa se Porjus, så vi for dit och sedan vidare till Gällivare. Och så stannade vi och tittade på allt på vägen. Harsprånget, som vi först misstog för Sveriges Grand Canyon. =) Och så en hel drös kraftstationer. Och så for vi upp på Dundret och tittade på all utsikt. Men det var skitkallt, och jag hade köpt en ärmlös tröja i Gällivare som jag envisades med att ha på mig, så jag frös som en nakengris! Om det finns sådana… =)
Här kommer alla bilder i slutet av inlägget den här gången:
Grand Canyon?
Kraftverk och golfbanor i Porjus. Imonerande hur människor tämjer sin omgivning…
Apropå att tämja sin omgivning… Vi fastnade bakom det här huset på väg mellan Porjus och Gällivare. Lite lustigt, tyckte vi.
Gällivare… Bättre grönsaksdisk på Domus än på Ica i Jokkmokk. Och så hittade vi en mp3-spelare åt mig till lagom pris på en annan affär. Trevligt. Men jag längtade hem till Jokkmokk där det inte känns som att 75 procent av affärerna har stängt. Skönt att ha hemlängtan. Det visar ju att man trivs! =)
Uppe på Dundret var det fullt av ingenting enligt tre trötta upptäcksfarande. Och så var där denna ren som inte förstod att vi ville vara på vägen och allt den måste göra för att bli av med oss var att gå av vägen…
Vi stannade till lite längre ner utmed Lule älv på vägen hem, och hittade det här vattenfallet. Lite najs.
Belöningen åt oss själva på kvällen: högrev av ren tillagat av min far på vår grill. Han är bäst på att grilla! Han fick till och med godkänt av Micke, och hans mor är minsann inte dålig på att grilla hon heller, så far min hade höga krav att leva upp till…
På besök var Henka, och Joppe tittade också in. Trevligt! Och det lugnade min fars farhågor om att jag skulle få lappsjuka här uppe. Han är för gullig…
Jag var faktiskt med, men inte på sista bilden. Oh well, ni har nog sett nog av mig. Jag är inte kamera-vänlig heller 😛
Nice o se bilder på sånt där, jag har sett allt det är 100 talsgånger (förutom kanske huset, men själva vägen just där känner jag igen) så man ser saker på ett annat sätt än turister, japp du är en.. ett tag till iaf 🙂
Tills jag har sett saker och ting hundra gånger är jag turist… fast jag bor här. Och jag har en bild på dig, men du blev bumbad av renen. =) Lägg också märke till att pappa inte heller är på bilden. Han håller ju i kameran.